Med hyrbåt i Bourgogne 2015

Kanaltur på Canal du Centre och Saône                           Kameraikon Klicka på länkarna nedan för att se bilderna.

Karta över vår turTillsammans med våra goda vänner Berit och Dennis hade vi under ett halvår planerat att möta våren med en kanaltur i Frankrike. Eftersom vi från tidigare turer i Frankrike hade goda erfarenheter av båtuthyraren Locaboat undersökte vi vad de hade att erbjuda. Vi kom fram till att deras nya område Bourgogne såg spännande ut.

Helst hade vi valt en Pénichettes Flying Bridge 1020 FB, som vi hyrt tidigare på Canal du Midi, men den fanns inte tillgänglig under den tid vi skulle vara där. Vi valde istället en Penichette 1107W Classic, som i princip är samma båt, men utan fly bridge. Sedan fanns det tre olika områden i Bourgogne att välja på, där Saône & Franche-Comté med seglats på Petite Saône, Saône, Canal des Vosges och floden Doubs verkade mest intressanta. Tyvärr var det många som upptäckt det så där fanns det inga lediga båtar under den tid vi kunde åka, så vi valde turen på Canal du Centre, Saône och den lilla floden Seille istället (Vår tur grön/blå på kartan).

Söndag den 10 maj, resan till Saint Léger sur Dheune
Vaknade av fågelkvitter i mobilen halv fyra på morgonen. Berit och Dennis hämtade oss med bilen kvart över fyra på morgonen och sedan bar det av till Kastrup. Väl igenom den långa säkerhetskön smakade det gott med en kopp kaffe, men det blev lite bråttom mellan kaffetåren och första boarding. Vi kom rusande i sista stund med kaffet skvalpande i kopparna och med brödsmulor i skägget. Men vi hann med och Brussel Airline tog oss först till Bryssel och sedan vidare till Lyon. Efter varje etapp gav vi varandra ”high five”. Vid ingången på det lilla planet som tog oss från Bryssel till Lyon fanns det en klisterlapp som det stod Red Devils på och Dennis och jag spekulerade vilt på vad det kunde stå för. Vi hade ju t.ex. hört om flygaresset Röde baronen från första världskriget. Var piloten släkt med någon gammal stridspilot från första världskriget? Var planet en relik från något Belgiskt kolonialkrig? Fanns det en spricka bakom klisterlappen som skulle döljas? Vid konsultation av flygvärdinnan framkom det till vår lättnad att de hedrade det Belgiska fotbollslandslaget som kallades så.

Från flygplatsen gällde det sedan att ta sig till tågstationen Part Dieu. Jag hade läst på flygplatsens hemsida att taxi var det billigaste och bästa färdsättet och att det skulle kosta ca 44 euro, men det gick på 74 euro! Inklusive 4 € för bagaget! Antagligen använde chauffören den dyraste nattaxan. Det var inte första gången vi blev lurade av en taxichaufför utomlands, det hade hänt i Rom tidigare.

Men vädret var fantastiskt och tågresan gick bra. Då och då skymtade Saônes meandrar fram utanför tågfönstret och vi passerade små byar med exotiska namn som St-Germain-au-Mont-d’Or, Villefranche-sur-Saône, Belleville, la Chapelle-de-Gumchry, Mâcon, Fleurville, Tournus mm. Vi hade några timmar för tågbyte i Chagny. Rationaliseringen av den franska järnvägen har inte kommit så långt som i Sverige, så även de minsta stationerna har bemannig. I Chagny stannade så där ett tåg i timmen. Vi fick ställa in våra väskor hos den vänlige stinsen och så passade vi på att ta en sväng ner på den nästan folktomma byn. Det hade varit torgmarknad under dagen och den hade vi tyvärr missat med några timmar. Det var ju söndag och nästan allt var stängt, men vi hittade en liten bar där vi tog var sin eftertraktad öl. Den lokala ölen, L’Audacieuse Biérre Artisanale de Chagny, smakade riktigt gott. Solen gassade och det var säkert minst 25 grader i skuggan.

Efter 15 minuters tågresa till med ett litet tåg var vi så framme i Saint Léger sur Dheune där vår utgångsbas för Locaboat ligger. Första dagens mål var madame Mireille Marquet, som drev la Messaliere, ett bedagad f.d. vinchateau, där vi skulle övernatta första natten. La Messaliere hade anor från 1600-talet och hade byggts av en markis. Men det var en lång väg att vandra i hettan från stationen till centrum i den lilla byn, speciellt för Dennis som lånat en stor sportbag som han och Berit stoppat proppfull. Vi passerade över något som såg ut som en liten bäck, och det var ”floden” Dheune. Canal du Centre följer delvis Dheunes dalgång. I Frankrike kallas även åar och bäckar för rivières (floder). Efter en halvtimmes vandring kom vi äntligen fram till la Messaliere strax intill kanalen. Vi möttes av en hög gråmålad pansarport som kröntes av vassa spjutspetsar. Den skulle passat ett fort från 1:a Världskriget. Porten gav inte vika en tum när vi försökte forcera den. Men Anne kom på att man kunde ringa på en porttelefon och voila, porten gnisslade sakta upp. På trappan tronade madame Marquet och välkomnade oss till Saint Léger.

Huset var som sagt ganska så bedagat, men madame Marquet var en upplevelse, och hon gick helt i stil med huset. Hon var skild och hade haft huset i många år. Det hade tillhört en vingård en gång i tiden, men nu levde hon på att hyra ut huset. Efter en rundtur inom- och utomhus blev inviterade på en drink på altanen och efter en stunds välbehövlig vila på våra rum samlades vi i den grönskande trädgården. Hon var inte så bra på engelska, men Anne räddade oss med sin i våra öron perfekta franska. Vi blev bjudna på en kall god drink av vitt vin och vinbärslikör Cassis, en typisk svalkande fransk drink, samt chips.

Vi hade tänkt oss en god middag i trädgården på restaurang Au P’tit Kia nere vid kanalkanten, men den var stängd så det blev byns enda öppna matställe, en pizzeria istället. Men vi var hungriga som vargar så det gick bra med en pizza och öl också. Efteråt tog vi en promenad utefter kanalen. Vi blev överraskade av hur vänliga alla människor var. De hälsade artigt bonsoir och nickade vänligt. Det låg flera stora inredda pråmar utefter kanalen. En var hotellpråm fick vi reda på av madame Marquet och den stötte vi på senare under veckan. Den hade full besättning med kock och allt och ett tiotal passagerare. Sedan blev det bums i säng för fyra mycket trötta resenärer.

Måndag 11 maj, Äntligen ombord
Första slussen
Frukosten serverades i den en gång magnifika frukostsalongen. Maten motsvarade inte miljön utan bestod av en normal kontinental frukost. Men gott var det med färska bagetter, ost, marmelader, äppelpaj och croissanter. Efter frukosten träffade vi madame Marquet i entréhallen, även den magnifik, och fick de sista tipsen samt gjorde rätt för oss.

Efter sedvanliga franska pussar, på båda kinderna, axlade vi vår tunga börda och vandrade i sakta mak några hundra meter bort till Locaboat där vi fick den grundläggande informationen om båten och kanalerna av Lauren Develet som ansvarade för basen. Bland annat fick vi reda på att slussarna var uppdelade i grupper som styrdes från den första slussen. Man skall därför meddela slussvakten i den första slussen i gruppen när vi vill slussa, men det skulle hon fixa för första gruppen. Sedan var det fritt fram i slussen i gruppen. De följande slussarna i en slussgrupp är obemannade och delvis automatiserade. När man förtöjt båten inne i slussen drar man i ett rep som hänger i en stolpe invid slussen. Sedan sker allt automatiskt.

Vi kvitterade ut båten och våra två cyklar, betalade preliminär bränslekostnad och deponerade självrisken samt stuvade ombord vår packning på ”vår båt” Vermenton. Sedan gick/cyklade vi till supermarché ADAC vid tågstationen. Där storhandlade vi basvaror och förnödenheter för de närmsta dagarna.

När vi fördelat hytterna och stuvat in allt upptäckte vi att dubbelslafen i akterhytten var trasig, men att den nog skulle hålla en vecka. Det var inte tid att börja reparera båten nu när vi ville komma iväg så fort som möjligt. En tekniker från Locaboat kom ombord och gick igenom båtens funktioner och efter en kopp kaffe bar det iväg. Kändes fantastiskt att åter känna ett rullande däck under fötterna. I ett strålande väder tuffade vi i sakta mak ut på Canal du Centre mot den första slussen, Écluse 20, bara en km från Locaboats bas i St-Léger-sur-Dheune. Jag kände mig först lite ringrostig, men efter hand kom känslan tillbaks.

Vi passerade fyra slussar i ett fantastiskt fint landskap med vida vyer och stannade för natten vid en brygga strax söder om vinbyn Santenay. Dennis hittade ett bord där vi kunde njuta av det vackra landskapet, höra näktergalar sjunga och smaka den nyinköpta pastisen, en Ricard. Sedan serverade Anne och Berit en jättegod fiskrätt på små flundrafiléer, potatis och därtill ett gott vitt bourgognevin. Efter maten tog Berit och Dennis en cykeltur utefter kanalen medan Anne och jag vandrade in mot byn.

Santenay var inte vad man kallar en turistby, men ”typiskt fransk”. Många omålade charmigt bedagade hus, ofta med fönsterluckor, ”franska balkonger” och med galler för fönstren mot gatan. Här och var minnesmärken för hjältemodigt stupade soldater i alla franska krig, och de är inte så få. Så småningom dök Berit och Dennis upp och Dennis och jag tog varsin öl under ett parasoll på torget. Anne och Berit vandrade iväg upp till Château de Santenay, ett av Bourgognes många vinslott, som tyvärr hade stängt för dagen.

Medan Dennis och jag tog cyklarna tillbaks till båten, promenerade Anne och Berit i den ljumma kvällen, som avslutades med trevligt umgänge över goda franska ostar och ett glas provencalskt rosévin. Resan hade börjat över all förväntan.

Tisdag 12 maj, Vi styr mot Fragnes
Till frukosten hade Dennis cyklat iväg till byns boulangerie och köpt baguetter. Det skulle bli hans jobb framöver lovade han. Överallt ser man fransmän och fransyskor med några baguetter under armen på morgonen och har blivit karakteristiskt för Frankrike för mig. Det är ju inte precis mättande, men gott.

På inrådan av Locaboats kontakttjej hade vi planerat att gå till Fragnes som inte låg så långt bort, bara 10–12 km, men det var 12 slussar dit. Berit cyklade i förväg och fotade och hjälpte till i slussarna. Det blev alltså mycket slussande på tisdag, men miljön var betagande, nog det mest pastorala vi sett på alla våra kanalturer. Öppna böljande landskap med byar och gårdar liksom utkastade i naturen. Här och där stack små kyrktorn upp över kullarna och ett och annat slott skymtade i fjärran. Blommande Akacior kantade kanalen och många träd satt mistlarna i stora buketter. Åkrar med blommande smörblommor, betande kor och en och annan häst. Då och då skrämde vi upp en häger som flaxade iväg över kanalen och visade sin spegelbild i vattenytan. Här och där stod några metare och förstärkte idyllen. Olika flytetyg som ombyggda bogserbåtar och pråmar med hela trädgårdar på däck, kantade kanalen. Vi mötte också en och annan nöjesbåt, men det var långt mellan mötena. Vi hade också på delar av färden följe av två par från Kapstaden. I fjärran skymtade under en stor del av dagen det berömda vinslottet Rully.

Dennis manövrerade båten som en fullfjädrad pråmskeppare under en stor del av etappen. Slussarna var små (Freycinetstandard) hade en fallhöjd på 2-5 meter Vi gick ”nedströms” så vi hade bara nedförslussning som är ganska så bekvämt. De flesta slussarna hade dessutom flytande pållare, som kan vara speciellt bra vid uppåtslussning. Vi såg inte till några slussvakter mer än i första slussen. Slussarna kontrollerades ju, som vi fått reda på i St Legéer, från den första slussen i gruppen så de stod oftast öppna när vi kom fram och det var bara att köra in och slussa.

Väl framme i Fragnes upptäckte vi en liten by som gud glömt. Det fanns en ny förtöjningsplats med el och vatten, men la Capitainerie var stängt. De hänvisade till borgmästaren, la Maire. Där satt två damer med begränsade kunskaper i engelska. De var mycket vänliga och tog ingen betalning men vi fick koden till hamnens Wifi. Det fanns ett litet bageri som var öppet, men vi kunde inte beställa baguetter till nästa morgon, för det var stängt på onsdagar. Men vi köpte lite bröd i alla fall för morgondagen.

Dennis och jag tog en liten cykeltur i byn men det var snabbt avklarat. Trots sin storlek, mindre än ettusen innevånare hade byns minnesmärke över stupade soldater många namn, även en från algerietkriget. På kvällen cyklade Anne och jag och rekognoscerade en bit utefter kanalen och tittade på förtöjda båtar och vackra trädgårdar. Bland annat såg vi en mäktig Platan som var mellan 250 och 300 år gammal.

Kvällen avslutades under fniss och skratt under popplarna med var sin kall öl, på en ljugarbänk som vi tillverkade av två plaststolar och landgången från Vermenton.

Onsdag 13 maj, mot Saône
Sista etappen på Canal du Centre. Vi hade siktet inställt på Chalon-sur-Saône. Färden gick vidare genom det böljande landskapet. Kanalen slingrade sig utefter av den lilla ån Dheunes sluttningar. Så landskapet sträckte ut sig nedanför oss på styrbords sida med makalösa vyer. Trots att vi gick rakt igenom det stora vinområdet Bourgogne såg vi överraskande lite vinodlingar och det var inte heller så många reklamskyltar för vinprovning i byarna utefter kanalen. Kanske berodde det på att det inte var högsäsong. Men det var en bra tid för kanalfärder. Sommarvärme och bara ett fåtal kanalbåtar ute.

Nu var det bara en sluss kvar innan Saône, men den var hög, över 10 meters fallhöjd. Men det gick bra som vanligt med den nu luttrade besättningen. Inte minst tack vare de flytande pållarna. Dennis hann till och med ta en snabbfika under slussningen. Den undre slussporten var av giljotintyp, d.v.s. den hissades rakt upp så att man passerade under den. Det gällde att se upp för ”duschen” från giljotinen när vi passerade under den.

Saône var så lugn som jag förväntat mig, kanske 2-3 km/tim, men det hade regnat kraftigt veckan innan vi kom så det var en hel del kvistar och t.o.m. hela träd som kom flytande. Vid en del hinder som t.ex. vid broar hade stora timmerbrötar bildats. Vi stävade ut på floden i strålande solsken och nästan vindstilla. Det skulle bli den varmaste dagen på hela resan 29°C, i skuggan. Någon skugga fanns dock inte på floden så det blev lite hett. Den största sensationen var nog att Anne upptäckte en blottare på stranden! Vi upptäckte också en segelbåtshamn med fullt av påmastade segelbåtar, en del ganska så stora. Instängda mellan några broar med ett tiotal km emellan så skulle Ringsjön i Skåne vara ett seglarparadis för dessa segelbåtsentusiaster.

Chalon-sur-Saône. Efter några km på floden gick vi in bakom ön Île St Laurent i Chalon. Man går in i den södra infarten och vi kom fram till en mycket fin och välordnad hamn bakom ön. Vi hade fått tips från Locaboats personal att gästande båtar endast fick ligga på norra sidan av flytbryggan. När vi kom fram möttes vi av en vänlig hamnkapten som lotsade in oss till den sista lediga platsen. Under dagen stack dock ganska så många båtar. Strömmen var rätt stark här och kom från sidan så jag dundrade med en bredsida in i en annan hyrbåt. Men de verkade ganska så vana vid det och hyrbåtarna är väl madrasserade med fendrar och grova gummilister runtom så det var bara glada miner. Hamnen var fin med el och vatten på bryggorna. Dusch och toalett i la Capitainerie. Det fanns ett stort köpcenter 400 m från hamnen som vi dock inte behövde utnyttja.

I stället tog oss över bron till ön och fram till den stora ”restauranggatan”, Rue de Strasbourg. Vi var nu ganska så hungriga, men alla restauranger var eftermiddagsstängda. Klockan var bara fem och de öppnade inte förrän efter kl. 19 så vi sökte oss över nästa bro, Pont Saint-Laurent, och in i ”gamla stan”.

På torget Pont Saint-Laurent vid katedralen fanns ett stort antal barer som serverade drycker på uteserveringarna. Men ingen mat. Vi passade också på att fira Annes och min 15-årsdag. Därför beställde vi in en flaska rosévin och njöt av miljön och folklivet. När klockan började närma sig sju vandrade vi tillbaks till restaurangerna på ön och letade efter en som serverade moules (blåmusslor). Till slut hittade vi en liten oansenlig uteservering där vi var de enda gästerna och där beställde vi in moules Provençale som förrätt och de var superba, troligen kokta efter ett indiskt recept. Därtill ett gott rosévin, mmmoullle. Till huvudrätt valde vi entrecote. Kvällen var räddad. På hemvägen till båten njöt vi bl.a. av den vackra solnedgången över Chalons ligne d'horizon (skyline). Grodorna i hamnen stämde in i firandet och underhöll oss med sin "skönsång".

Torsdag 14 maj, Anne är ”ute och cyklar”
Efter en rejäl frukost bar det iväg vid 10-tiden. Floden var bred och mäktig, det var inte så mycket vackra vyer, men många små gårdar och ett myllrande folkliv. Människor cyklade, promenerade, solade och metade efter strandbrinken. Här och där några kor och hästar och till och med en Charabang kom körande utefter flodbanken i sakta mak. Fiskare i små ranka plåtbåtar som såg ut att kunna sjunka när som helst. Många hade elektriska utombordare. En del var dessutom försedd med en sits som såg ut som en hög barstol där de satt uppkrupna högt över relingen och det såg vådligt ut. Skulle vara intressant med statistik på drunknade från sådana flytetyg. Vi passerade också en del lastkajer för pråmar.

I Gigny-sur-Saône släppte vi av Anne som ville ta en cykeltur. Gigny var en gammal sluss som gjorts om till en skyddad småbåtshamn och den såg fin ut. Det låg bl.a. en restaurang där och Dennis bjöd på jättegod glass. Så småningom kom vi fram till den stora slussen på Saône, Ormes 3, och den var öppen. Vi tog lagenligt på oss våra klumpiga flytvästar och väntade helt ensamma på slussning. Anne ringde och sa att det inte gick att komma över fördämningen vid slussen så hon cyklade vidare. Efter en lång tids väntan och telefonpåringningar till slussen och slusscentralen gick Berit upp till slusskontrollen. Dörrarna var öppna och radion var på, men där fanns inte en själ. Så småningom kom dock slussvakten släntrande och sänkte ner oss ca en meter. Han såg skuldmedveten ut och bad om ursäkt.

I utkanten av Tournus tog vi upp Anne igen efter cykelturen. Hon var alldeles lerig och berättade att hon cyklat vält på den dåliga cykelstigen. Stigarna utefter Saône hade inte samma höga standard som utefter kanalen utan var förmodligen ämnade bara för vandring, så det gäller att passa på att cykla utefter kanalerna i stället. Anne hade plockat en underbar bukett blommor under cykelturen, som Berit tyvärr fick alergi av, så vi fick decimera buketten till de mest ofarliga. Men vackert ändå.

Vi övernattade i Tournus vid en fin flytbrygga i flodbädden vid Quai de Verdun. Anne och jag tog en tur in i stan och besökte bland annat turistbyrån där vi fick reda på att det var gratis att ligga vid bryggan i två dygn och även el och vatten var gratis. Vi köpte även en del presenter i form av Dijonsenap och andra specialiteter från nejden. Staden var mycket pittoresk, om än lite turistisk runt turistbyrån och katedralen. Vi hade förgäves sökt efter en marknadsdag. Det är något speciellt i Frankrike när bönderna kommer in till staden och bjuder ut sina primörer vid tillfälliga stånd på speciella marknadsdagar. Nu fick vi reda på i turistbyrån att det skulle vara en nästa dag.

Vid kajen satt en metare och filosoferade stillsamt över flötet. Till middag lagade Berit och Dennis en utsökt pasta med gorgonzolasås. På kvällen passade jag också på att skriva ner några rader om våra upplevelser dittills, som sedan skulle komma att bli denna logg.

Fredag 15 maj, ut på den lilla floden Seille
Musée Greuze
Spända av förväntan gick vi upp tidigt för att besöka marknaden. Men trots intensivt letande hittade vi inte någon marknad nu heller. Det visade sig så småningom att folket på turistbyrån missuppfattat vår fråga och trodde att vi menade var vi kunde handla i största allmänhet. Vi hade frågat efter en marché och det kan betyda marknad i största allmänhet, men troligen skulle vi frågat efter Marché classique traditionnel eller möjligen Marché locaux. Det visade sig så småningom att vi missat samtliga marknadsdagar på vår tur.

Istället tog vi en sväng upp i Tournus och tittade på den härliga lilla staden. Tournus var en gång i tiden en romansk garnision och klostret är från 900-talet. Vi besökte bl.a. musée Greuze och tittade på tavlor av staden berömde 1700-tals konstnär Jean-Baptiste Greuze och en utställning av skulpturer. Staden måste ha varit ett centrum för många konstnärer i Frankrike om man dömer av alla konstnärer, både målare och skulptörer, som verkat i Tournus.

Hittills hade vi haft kalasväder men så småningom mulnade det på och på eftermiddagen drog det ihop sig till regnväder. Saône var bred och flöt stilla. Som vi tidigare uppmärksammat på våra kanalturer gör pråmarna förvånande små vågor. Men nu råkade vi möte en stor motorbåt som kom forsande nedför floden. Vi var nog lite ouppmärksamma men vågorna var så stora att en av cyklarna for ur cykelstället och blev hängande i låset på framhjulet. Så det blev att gå ut på däcket i småregnet och säkra cyklarna. Men ingen skada var skedd.

Vi hade bestämt att gå upp till Cuisery på den lilla bifloden la Seille (som betecknas Seille Canalisée av den franska kanalmyndigheten VNF). Först missade vi inloppet till floden och fick vända tillbaks. Vid utloppet från Canal du Centre hade markeringarna bestått av höga, röda och gröna pelare. Här var det bara bojar som markerade inloppet och de var små och något osäkra och stämde heller inte riktigt med kanalkortet. En grön boj hade t.ex. flyttat sig ca 50 meter och av de tre röda bojarna på kanalkortet fanns bara en kvar, osäkert vilken. Den hade dessutom en odefinierbar färg. Vi hade blivit varnade för att fastna på sandbankarna och att det skulle kunna bli mycket dyrt att komma loss, så det var med hjärtat i halsgropen vi stävade in mot den lilla bifloden på den miserabelt utprickade infarten, men in kom vi.

Vid första slussen, la Truchère, fick Anne en lektion av slussvaktaren i hur vi skulle sköta slussarna själva manuellt, se faktaruta. Sedan tuffade vi upp för den lilla pittoreska floden som slingrade sig fram mellan djungelliknande träd och buskar. Berit sa att hon fick en känsla av att befinna sig i den gamla filmen "Afrikas drottning" med Katharine Hepburn och Humphrey Bogart. Den handlar om en flykt från den tyska armen under första världskriget nerför en afrikansk flod med en gammal ångbåt, The African Queen. Här och där öppnade sig dock "djungeln" och små bykyrkor, bondbyar, acasior, mistlar, smörblommande ängar med kor skymtade fram. Och naturligtvis, metare, som man ser överallt utefter kanaler och floder med sina typiska regnskydd.

Strax innan Cuisery slussade vi in, för första gången själva i en manuell sluss. Kul att ha varit med om det också. Det ger en helt annan förståelse för slussning. Vi anlände i pissregn till den lilla byhamnen och togs emot av hamnkaptenen. Allt var lunchstängt i hamnen så vi vandrade sakta upp till byn i hällregnet. Anne gick in till turistbyrån och de berättade att staden under slutet av 1900-talet höll på att avfolkas och affärerna lades ner, men att några bokälskande medborgare tog initiativet att göra staden till ”Bokstaden”. Nu fanns här 16 bokhandlare med olika specialistområden, mest antikvariat. Vi var bland annat inne i en vinkällare och köpte öl (samma goda öl som i Chagny). Efter en Ricard och en god middag med avsmakning av det goda kalla ölet lyssnade vi till musik, tramsade i största allmänhet och tog några danssteg i kajutan.

Lördag 16 maj, mot Mâcon på Seille och Saône
Regnvädret hade gått över så efter frukosten betalade vi hamnhyran, slussade ut själva och stack iväg mot Mâcon. Det hade blivit tradition att Anne och jag plockat med oss en mistelkvist från Frankrike och jag hade länge spanat efter en på lagom höjd. På den lilla floden upptäckte jag en kvist inne bland strandvegetationen som vi plockade upp. I sista slussen på färden fick slussvakten den ”sedvanliga” slusspengen. Nu var det färdigslussat på denna tur.

Under sista biten på Saône mötte vi några mindre olastade pråmar och vi såg flera restauranger med egna tilläggsplatser som skulle kunna vara potentiella övernattningsplatser. (Vi hade blivit informerade i Saint-Léger om att det var strängeligen förbjudet att ankra eller lägga till på Saône utom vid anordnade tilläggsplatser).

MaconFramme i Mâcon lade vi till framför några jättestora kryssningsbåtar vid den flytande stadsbryggan, där man kan ligga gratis några dygn. El och vatten saknades dock. Under tiden som Berit och Dennis tog en Café Latte på en utomhusservering rekognoserade Anne och jag i centrum. Bland annat fick vi reda på att det var museernas dag i Frankrike och att det skulle firas i ett av museerna med konserter. Vi fick också reda på att det skulle vara latinamerikansk jazz på en klubb på kvällen. Utanför rådhuset förbereddes en del bröllop och barndop och vi passade på att titta in i kyrkan som låg på andra sidan torget där vi bevittnade ett utdraget bröllop. Ett av brudföljena bar typiska muslimska kläder och där fanns ett liv och smittande glädje som skiljde markant från de andra allvarsamma följena där de tågade fram.

På eftermiddagen flyttade till Locaboats hamn norr om Mâcon. Hamnen var stor och ny men lite tråkig. Men el och vatten på bryggorna, fina duschar, toalett, tvättmaskin, och en liten restaurang. Efter middagen, som bestod av en kalkongryta Anne och jag lagat, cyklade Anne och jag in till staden för att gå på latinamerikajazz, men där var det fullsatt. Istället gick vi till en liten mysig utomhusrestaurang, Maison de Bois från 1600-talet, och tog var sin ostbricka och öl/rödvin. Hemfärden blev lite vinglig utefter flodbrinken på den skraltiga cykelstigen och utan fungerande cykelbelysning.

Söndag 17 maj, På fransk restaurang i Mâcon
På morgonen gick vi upp till hamnrestaurangen och beställde bagetter som de bakade medan vi väntade. Efter frukosten tog vi en sista tur på Saône, först en sväng bakom Saint-Laurent-sur-Saône, mitt emot Mâcon på andra sidan floden. Den lilla byn ligger på en ö som bildas av en kanal (dérivation) från Saône och sedan bort till industrihamnen, men det var inte så mycket att se.

Sedan stannade vi till vid stadskajen och gick upp till byn och tog en öl, jag dock ett glas rosé som hade blivit min nya favorit. Dennis och jag städade båten utvändigt och Anne och Berit invändigt. Det fanns inget vatten på bryggan i Mâcon så vi fick hinka upp från Saône. Medan vi städade båten underhölls vi med gamla franska melodier av en positivhalare som vevade på i flera timmar på kajen ovanför oss.

Le Café FrancaisNär båten var skinande blank både in- och utvändigt blev vi bjudna på middag av Berit och Dennis. Det fanns gott om små fina torg med vackra plataner, men fullt av parkerade bilar. Där skulle det kunna finnas plats för små restauranger med uteserveringar istället för bilar, men de flesta restaurangerna låg med utsikt över Saône. Tyvärr låg genomfartsleden (70 km/tim) mellan restaurangerna och floden, så där var ett ständigt dundrande av trafiken.

Efter att länge sökt en trevlig restaurang hamnade vi på en mycket flott restaurang, le Café Français. Anne valde friterade löjor från Saône och vi andra Tartare de bœuf. Biffen lät på något sätt bekant och hade vi inte varit så hungriga efter det långa sökandet efter en restaurang hade vi nog konsulterat parlören först. För säkerhets skull beställde vi den ”well done”. Döm om vår förvåning när vi fick in tre råbiffar med en rå äggula tronande på toppen och pommes frites! Vi blev helt paffa. Allmän panik spred sig, men till slut fick vi fråga om vi kunde få dem stekta. Servitrisen förklarade att i Frankrike var Tartaren rå, men hon samlade upp tallrikarna med god min och kom tillbaks med något som såg ut som en blandning av pytt i panna och pölsa. Men gott var det och vi fick många goda skratt. Anne fick in en rågad tallrik med smålöjor och pommes frites, les conseils du pêcheur (fiskarens tips), som hon tappert försökte förtära. Trots stor tapperhet och med assistans av Berit och Dennis gick det dock inte att få ner alla.

Måndag 18 maj, åter till gamla Swedala
Vaknade vid halv sextiden och hade svårt att somna om efter toabesöket. Tjugo i sju väckte jag Anne med en viskande födelsedagssång. Tyvärr tog vattnet i båten slut när vi skulle göra morgontoilette. Även vattnet till toan kom från vattentanken så jag gjorde tappra försök att koppla in oss på vattnet på bryggan i gryningen innan jag förstod att det var avstängt. Så vi fick nöja oss med en hink av hamnvattnet för toalettspolning och slutrengöring av båten samt resterande flaskvatten för matlagning och övrig toilette.

Så småningom kom personalen och läste av bränslet och med en hastig blick konstaterade att allt såg fint ut. Jag visade henne vår trasiga koj och föreslog lämplig reparation. Pappersexercisen avklarades och strax kom den förbeställda taxin och hämtade oss. En mycket trevlig chaffis som tog oss till tågstationen Mâcon Centre. Alla taxiförare i utlandet är inte skojare.

Vi var i god tid till stationen och lyckades byta våra tågbiljetter som gick till Lyon Vaise och fick nya till Lyon Part Dieu. Det underlättade hemresan betydligt eftersom spårvagnen till flygplatsen gick från Part Dieu. Men spårvagnen var inte mycket billigare än taxin, det kostade ca 55 € jämfört med 72 € för taxin.

Sedan tog först Anne och jag en promenad ner till hamnen och sedan Berit och Dennis en tur ner på stan. I hamnen höll några ur besättningen på att tvätta en av de stora passagerarbåtarna. De såg inte allt för engagerade ut där de seglade runt i en jolle och sprutade vatten på skrovet som de sedan torkade av.

TågresanTågresan kändes lite vemodig när vi passerade de små byarna med sina vackra namn, fast nu i omvänd ordning: Crêches-sur-Saône, la Chapelle-de-Gumchry, Belleville-sur-Saône, St-Georges-de-Reneins, Villefranche-sur-Saône, St-Germain-au-Mont-d’Or, Fontaines-sur-Saône mm. Väl framme i Lyon hittade vi snabbt spårvagnen till flygplatsen och efter lite palaver med biljettautomaten, som inte fungerade kom vi iväg. Det blev en liten tur genom Lyons förorter och omgivningar, inte speciellt spännande eller vackert.

Vi kom fram till en enorm ankomsthall, ett riktigt skrytbygge. Efter en lång promenad var vi äntligen framme i avgångshallen där det smakade gott med en lättare lunch innan avgången. Det blev en lång flygtur med byte i Bryssel, men vid 12-tiden åkte vi över gränsen till Sverige.

Om jag skall försöka att hitta några höjdpunkter på resan så var nog att komma fram till Saint Léger sur Dheune och utforska den lilla byn samt att bo första natten hos madame Mireille Marquet på la Messaliere. Sträckan på Canal du Centre var helt underbar trots alla slussar, eller kanske till och med på grund av dessa. Vi var mycket nöjda med båten, den känns trygg, komforten är bra med komlett kök, toa och dusch. Jag tycker att den stilmässigt passar bra in som kanalbåt, penichette betyder liten pråm på franska. Chalon-sur-Saône och Tournus var två mycket härliga städer som vi gärna hade stannat ett par dagar till i.

Men först och främst var den härliga tid ombord med Berit och Dennis. Så än en gång Berit och Dennis, tack för en härlig tur som vi kommer att gömma och begrunda i våra hjärtan.