Med hyrbåt på floden Yonne och Canal du Nivernais 2006

 KameraikonKlicka på länkarna i texten för att se bilderna.

Karta över vår tur

Ju äldre jag blivit desto viktigare har färdmålet blivit och de långa  seglingarna dit mindre viktigt. Efter att ha seglat i Öresund i flera år och besökt de flesta hamnar både på danska och svenska sidan från Mölle till Vejrø i Danska Smålandsfarvandet började jag se mig om efter lite avlägsnare platser.

I slutet av 1990-talet läste jag en artikel i På Kryss som kom att bli en vändpunkt i mitt båtliv. Den handlade om några som färdats med båt på en kanal genom Champagne. Var detta verkligen möjligt? Jodå, det var inte bara möjligt att färdas på kontinentens kanaler – man kunde ta sig ända ner till Medelhavet eller till och med till Svarta havet utan att gå ut på havet igen när man väl lämnat Östersjön.

Nu började jag utforska hur detta båtliv skulle kunna gestalta sig och vilka möjligheter som fanns. Ju mer jag läste desto mer fascinerad blev jag. Tänk att ligga under en vinstock i Bourgogne med ett glas vin och smälta maten efter en god fransk middag!

Det visade sig att Europa har ett stort system av fungerande vattenvägar. Nästan alla större städer, sevärdheter och vindistrikt ligger vid farbara vattenvägar. Berlin, Paris, Prag, Wien, Amsterdam för att nämna några. Och om man tröttnar på stadslivet är det inte långt till landsbygden där man kan slå ner sina förtöjningsspett i kanalbrinken och övernatta i naturen.

När jag hade samlat på mig nog med information tyckte min käresta Anne och jag att det var dags att gå från teori till praktik. I en annons från ett resebolag läste vi om en guidad veckotur på Canal du Nivernais som verkade helt fantastisk. De lockade med god mat, gott vin, historiska slott och borgar mm. Men eftersom vi inte är så intresserade av turistresor bestämde vi oss för att själva hyra en båt.

Vi hade på Internet hittat en uthyrningsfirma, Locaboat, som hade båtar i Joigny. Joigny ligger vid floden Yonne ca 200 km SO om Paris, och som delvis är kanaliserad. Vid Auxerre, en pittoresk stad med anor från slutet av 700-talet, byter floden namn till Canal du Nivernais.

Tillsammans med Bengt, en gammal bekant från tidigare vinfärder, hyrde vi via Locaboats hemsida en Penichette P935 Classic. Vi fick också en ”Captain’s handbook” och köpte en kanalkarta över” seglingsområdet”.

Den 23 september gav oss iväg i vår lilla bil. Färden gick genom Danmark, Tyskland, Luxembourg och Frankrike. På vägen passade vi på att besöka Reims, där de största Champagnetillverkarna har sina huvudkontor. Efter provsmakning köpte vi några flaskor för att ha med i båten.

Vi hade beställt en tur där vi skulle hämta och lämna båten i Joigny. Det finns även envägsturer där man hämtar båten på en ort och lämnar den på en annan. Så här efteråt ångrar vi att vi inte betalade de 750 kronorna extra för detta. Det känns inte så bra att vända efter halva tiden och gå tillbaks samma väg som man tidigare gått.

Båtarna är helförsäkrade, men man måste antingen betala en självriskeliminering eller deponera ett ganska så stort belopp om det skulle råka sig så illa att man orsakar en skada som försäkringen inte täcker. Det är ganska så svårt att tyda vad försäkringen inte gäller för så det kan vara värt att betala självriskelimineringen, men vi valde i alla fall att deponera en summa Euro i form av en signerad Eurocard-strip. Efter att alla formaliteter gåtts igenom och papper undertecknats tog en anställd oss med på en kort tur och förklarade manöverdon, värmare, toalett mm.

Sedan var det bara att tuffa iväg. Efter bara några km på floden kom vi fram till den första slussen. Den var liksom de andra slussarna manuellt manövrerade av studenter från Paris. Jag hade läst om alla hemska slussäventyr så jag var minst sagt ganska så spänd. Det kändes ganska så obehagliga att slussa för första gången i mitt liv (om man bortser från de två decimeter jag en gång hade slussat in och ut i Mälaren genom Nackaslussen i Stockholm). Vi hade pratat igenom slussrutinen innan, men när vi väl kom in i slussen visade det sig att gastarna inte alls påverkade av stundens allvar, och verkade helt opåverkade av mina kommandon och tog det med godan ro. Men det visade sig vara lättare än jag trott och när rutinen så småningom infann sig fick njutningen åter fritt spelrum.

Så tuffade vi vidare. Och det gick inte fort. De flesta mindre floder och kanaler har hastighetsbegränsning och båtens motor var anpassad för det. Det gick högst i 10 kilometer i timmen och vi njöt av lugnet och ron. På kanalens norra sida låg vinodlingarna utefter dalsluttningen, på södra sidan små gårdar med odlingar.

Efter ytterligare en sluss och några km kom vi fram till Migennes, där Canal de Bourgogne löper ut i Yonne. Vi bestämde dock att fortsätta på den nu delvis kanaliserade floden söderut mot Auxerre, som vi också så här i efterhand kan fundera på om det var ett bra val. Canal de Bourgogne lär vara ännu vackrare än Canal du Nivernais.

Några timmar och slussar senare var det dags att gå in till flodbrinken och lägga till för natten. Man slår bara ner några järnspett och förtöjer i. Att förtöja i träd etc. är strängeligen förbjudet. Mellan klockan 19 och 09 är slussarna på de mindre kanalerna normalt stängda. Dessutom är det ofta lunchstängt en timme mitt på dagen. Fördelen med detta är att det ju inte är någon trafik under den tiden och alltså ganska så lugnt.

Strax efter vi hade förtöjt kom det emellertid en annan hyrbåt tuffande. När de skulle lägga till ca 50 meter från oss gick dock något snett. Istället för en snygg gir in mot kanalbrinken gick de med full fart rakt upp på land. Men båten gled sakta tillbaks ut på floden igen och efter en lång stunds manövrerande lyckades de dock komma iland. Där ser man vådan av att uthyrningsföretagen inte kräver någon som helst kompetens hos dem de hyr ut till. Men båtarna är väl ”madrasserade” med många fendrar och en tjock gummilist längst relingen, nästan som en ”radiobil” på ett nöjesfält.

Efter en god middag som Bengt lagade tog vi en promenad utefter kanalbrinken och sedan var det skönt att slagga in i vårt nya ”hem”.

Vi kom iväg ganska så tidigt nästa morgon, strax efter att slussarna öppnat. Nu var kanalen under långa sträckor kantade med tät vegetation i form av höga buskar. Det var inte så intressant så vi beslutade att gå fram till Auxerre så fort som möjligt, där Canal du Nivernais började.

Auxerre visade sig vara en mycket charmig stad. Från kanalen dominerade den gamla katedralen Saint-Germain som härstammar från 500-talet. Katedralen består av flera lager av arkitekturhistoria med bl.a. en basilika från 500-talet, en karolingisk kyrka från 900-talet och klosterkyrkor från 1000-talet och 1300-talet. Vi lyckades klämma in oss mellan två pråmar vid den välfyllda kajen.

Stadens stolthet fotbollsklubben Auxerre hade en hemmamatch i UEFA-cupen mot Dinamo Zagreb den 28 september (som hemmalaget vann med 3-1) så det var fullt med kroatiska fotbollssupporters på staden, men allt gick lugnt och städat till.

Vi hade spetsat in oss på att besöka det världsberömda vindistriktet Chablis, men det visade sig ligga ca 20 km från Auxerre. Men vad gör man, hyrde en bil så klart. Anne var inte så intresserad så Bengt och jag for iväg för att besöka staden Chablis som låg mitt i vindistriktet. Efter en rundtur besökte vi ett antal vinodlare och införskaffade ett antal flaskor. Bl.a. köpte jag tre flaskor från samma vingård, men med olika årgångar och odlade på olika platser. Priset låg för den billigaste på ca 100 kr och den dyraste på ca 1000 kr. Den tredje kostade någonstans mitt emellan. Några år efter resan gjorde vi en blindtest med tre medlemmar i släkten, varav två ansågs vara vinkännare. Det visade sig helt omöjligt att gissa vilket vin som var dyrast och vilket som var billigast. Till exempel gissade jag att det billigaste var det som var dyrast. Så för vanliga amatörer är det nog ganska så onödigt med allt för dyra viner.

Efter att en av pråmarna gett sig iväg i ett stort rökmoln tuffade vi vidare västerut på Canal du Nivernais. Nu öppnade sig landskapet lite mer så att vi kunde se lite mer av den franska landsbygden. Vi hade nu kommit på att det gick bra mycket snabbare i slussarna om vi hjälpte till att öppna vattenluckorna och slussportarna. Anne och Bengt vevade för glatta livet medan jag manövrerade båten. Detta gjorde att vi samtidigt lärde oss hur slussningen gick till.

Efter tre dagar upptäckte vi nackdelen med att hyra en tur- och returresa. Vi var tvungna att vända och gå tillbaks mot Joigny igen. Kändes lite tråkigt att komma tillbaks på den trädomgärdade floden. Men det blev ändå en liten minnesvärd upplevelse när vi i den lilla byn Vaux (samma namn som vår båt) skulle luncha. Det fanns två olika förrätter att välja på, den ena var Moules Provençale och den andra Haricot Vert Français. Det lät ju spännande med Moules så Anne frågade kyparen vad det var för något. Han svarade med några grymtningar och gick ut i köket och hämtade ett stort fat med blåmusslor. Eftersom de flesta av besökarna, som verkade bestå av genuina vinarbetare, hade beställt detta så gjorde vi det också. Det var en superb överraskning. Det har sedan blivit en favorit på våra resor i Frankrike. Mätta, goda och glada bestämde vi oss att lägga till för natten i byn.

Efter att ha spenderat en natt till i Auxerre på "hemvägen" landade vi  så småningomi Joigny och efter städning av båten och en god lunch vände vi bilen mot Sverige igen.

Vi hade fått en första försmak av kanalbåtandet och det skulle sedan ge inspiration till många båtturer på Europas kanaler. Det är svårt att helt förklara charmen med kanalturer för någon som inte har upplevt det själv, att ena dagen ligga i en stad, och dygnet senare slå ner sina förtöjningspålar i ett pastoralt landskap. Tredje dagen kanske passera genom små byar. Någon vinkar mot en, andra höjer sitt glas, Bonjour madam. Folk arbetar på fälten eller i vingårdarna. Man välkomnas med leenden. Det rogivande lugnet infinner sig. Att resa är att leva.

Per Abrahamsson
Kanaltur