Med hyrbåt i Scotland 2016

Reselogg från kanaltur på Caledonian Canal

Karta över vår tur
     Caledonian Canal. Vår rutt rödprickig.

En sammanfattning av förberedelserna finns här.

Fredag 3 juni 2016. På morgonen vaknade Anne och jag spända av förväntan. Solen sken från en klarblå himmel. Vår vänliga granne Lasse skjutsade oss till tågstationen i Höör och vi var på väg. På Kastrup väntade våra vänner Maggan och Kalle och sedan var det bara att tillbringa dagen i ändlösa köer. Första kön var incheckningen av bagaget. Sedan en ännu längre kö i säkerhetskontrollen.

Eftersom jag tycker att Kalles kaviar är en livsnödvändighet och är mycket svårt att få tag på i utlandet hade jag packat ner en stor tub. Tyvärr visade det sig att Kalles kaviar räknas som vätska i säkerhetskontrollen och om tuben innehåller mer än 100 ml får den inte tas med i handbagaget. Tillsammans med en nyinköpt flaska schampo hamnade den i personalens fickor (hoppas att den var gammal och smakade rutten fiskrom). Jag blev dock tröstad med att det gick att köpa Kalles kaviar inne på Taxfree-terminalen. Den kostade dock 55 danska kr för en liten tub, men nöden har ingen lag. Sedan väntade vi i en halvtimme i en jättekö vid gaten. Vi flög med ett lågprisbolag och då måste man stå och vänta även där.

Efter tre kvarts försening så lättade vi dock så småningom mot London. Vi hade beställt flyg till Inverness, men för att komma dit så var vi tvungna att byta flygbolag i London. Vi var alltså tvungna att vänta på vårt bagage i London och checka in det igen hos ett annat bolag. Ny incheckningskö och jättekö i säkerhetskontrollen.

Vis av mina erfarenheter från Kastrup stoppade jag dock inte in den nya kaviartuben i den obligatoriska plastpåsen och den passerade säkerhetskontrollen utan anmärkning. Det var ju tur att jag inte var terrorist och tuben var Kalles kaviar och inte sprängdeg. Håhåjaja. Vi anlände dock så småningom lyckligt till Inverness flygplats och efter att ha hämtat ut vårt bagage blev det till att ställa sig i nästa kö för att kunna kvittera ut vår hyrbil, som vi beställt från Europcar. Efter att ha köat i 45 min visade det sig att bilen vi beställt (för flera månader sedan) inte fanns inne, men vi fick dock en ny större bil än den vi beställt, till samma kostnad. Efter en lång diskussion om extraförsäkringar, vilka som skulle köra (kostade extra med mer än en förare) mm kunde vi dock så småningom hämta ut bilen, samtidigt som personalen gick hem för natten.

Nu gällde det att ta sig in till Inverness och rummen på Studio 19 vi beställt genom AirBnB. Som säkert är bekant så är det vänstertrafik i Scotland. Men det var inte hela problemet. Vägbeskrivningen vi laddat ner från Googles Maps förutsatte att vi exakt visste var vi befann oss när vi startade. Efter att ha hamnat på fel sida av vägen några gånger förstod vi att vi var vilse. Men så småningom lyckades vi trassla oss fram via smågatorna i Inverness till Studio 19, som visade sig ligga mycket centralt.

Det största problemet med vänstertrafiken tyckte vi var att passera genom rondeller, som det fanns gott om i Scotland. Även några skottar vi pratade med hade samma problem. Ett annat problem var uppmärksamheten. Vid vänstertrafik gäller ju vänsterregeln, förutom i rondellerna där vi flera gånger missade att bilar inne i rondellerna, som kom från höger, hade förkörsrätt.

Nu hade klockan blivit ganska så mycket så dörren till Studio 19 var låst, men efter några telefonsamtal fick vi instruktioner om hur vi skulle ta oss in. Vi var ganska så trötta vid det här laget men kändes ändå nödvändigt att få i oss något att äta och dricka. Efter att först fått i oss var sin hamburgare hamnade vi så småningom på en liten trevlig pub med utsikt över Inverness Castle ca 100 meter bort. Efter ett litet glas god Whisky för kapten och ett glas öl / Coca-Cola för den övriga besättningen var det ganska så skönt att krypa till kojs.

Lördag den 4 juni. Nu var det alltså dags att starta själva båtturen. Men först en kort beskrivning av ”seglingsområdet”. Caledonian Canal förbinder Skottlands Nordsjökust vid Inverness, med Atlantkusten vid Corpach nära Fort William, se kartan längst upp. Kanalens längd är 97 kilometer. Ca 61 km består av sjöarna Loch Dochfour, Loch Ness, Loch Oich, och Loch Lochy. Den djupaste (Loch Ness) är 227 m djup. Sjöarna är en del av Great Glen som är en geologisk förkastning diagonalt över Scotland. Resten, ca 35 km, är grävda kanaler som förbinder sjöarna. 29 slussar (inklusive åtta vid Neptuns trappa vid Banavie), fyra akvedukter och 10 broar längs kanalens sträckning gör turen lite extra innehållsrik. Kanalen kan ta båtar upp till 45,7 m långa, 10,7 m breda och 4,1 m djupa. Den seglingsbara höjden är 27 m (Kessock Bridge vid Inverness Firth). Max hastighet är 5 knop (9,3 km/tim). Kanalen byggdes mellan 1803 och 1822 och huvudkonstruktören hette Thomas Telford, som också anlitades som chefskonstruktör för Göta kanal i Sverige. Kanalen används i dag i första hand för fritidsbåtar och underhålls och drivs av statligt ägda British Waterways. www.scottishcanals.co.uk har massor av information och du kan bl.a. ladda ner Skippers Guide mm. Kanalen med sin vackra miljö kan vara en fantastisk upplevelse och en nödvändig avkoppling och vila om man planerar att gå söderut via Nordsjön och Atlanten mot Medelhavet eller Kanarieöarna.

Kameraikon Klicka på länkarna nedan för att se bilderna
Vi gick upp tidigt och åt frukost på gammaldags restaurang i Inverness. Helt OK, förutom världens blaskigaste kaffe. Senare upptäckte vi att kaffet var blaskigt på alla ställen i Scotland. Då kom Anne på att vi kunde köpa en kopp Espresso och blanda i det blaskiga kaffet, och voilà, det smakade nästan lika gott som starkt svenskt kaffe. Som jag tidigare nämnt hade vi planerat att basproviantera i Inverness. Efter frukosten stävade vi därför ut på stan och letade efter en mataffär. Det var livlig lördagshandel med gatumusik, marknadsstånd mm. Som jag nämnt tidigare så varslade väderprognosen om kallt väder den kommande veckan, så Kalle hade bestämt sig för att köpa en varm jacka också. Han hittade en på Eastgate Shopping Centre, ett jättevaruhus där det fanns allt, även en stor mataffär, Marks & Spencer, där vi handlade allt vi orkade bära till bilen.

Hyrbåten fanns vid Laggan, i Cean Loch, som är en del av den nordöstra änden av Loch Lochy. Vägen dit slingrade sig tätt intill sjöarna Loch Ness och Loch Oich på sluttningarna till bergen i The Highland. Loch Ness var oväntat lång, 36 km, men max 1,5 km bred. Vi hade en bedårande utsikt över sjöarna, men var hela tiden spända på vänstertrafiken och de många skyltarna ”Slow down”. Vad det egentligen betydde förstod vi först inte men så småningom upptäckte vi att maxhastigheten var målad på vägbanan här och där med stora siffror.

Vi blev väldigt förvånade av att det var så få hus här. I området bor det bara ca 3 invånare per kvadratkilometer enligt Wikipedia. Men en och annan gammal ruin, borg eller slottsliknande byggnad skymtade på andra sidan sjöarna. Mellan Inverness och Laggan fanns det bara en lite större by, Fort Augustus, med ca 500 bofasta. Mer om Fort Augustus senare i loggen. Så småningom närmade vi oss basen i Laggan. Den sista biten gick på en väg som knappast hade plats för mer än en bil i bredd. Vi mötte en bil som vi passerade på ”fel” sida vägen. Föraren skakade bara lite lätt på huvudet.

Efter lite pappersexercis och uthämtning av "rejäla" flytvästar embarkerade vi vår båt, Mountain Star, en 10,5 meter lång kabinbåt. Båten såg mycket fräsch ut invändigt, men var ganska så bedagad på utsidan. Det fanns inte många fläckar på skrovsidorna som inte var skrapade. Men det gör ju inte så mycket, då behöver man ju inte vara så rädd för några repor till. En mycket trevlig och pratsam irländare kom ombord och visade oss runt och förklarade alla manöverdon, finesser mm. Vi diskuterade bl.a. åt vilket håll vi skulle gå första dagen. En av våra stora önskemål var att åtminstone komma ut och känna på Loch Ness, om så bara för en liten tur. Vår irländske mentor berättade att vi utan problem skulle hinna med att köra till Loch Ness i NO och sedan vända och gå tillbaks till Fort Williams i SV och åter till basen på en vecka. Så vi bestämde att gå mot Loch Ness till att börja med.

Sedan var det bara att tuffa ut på Cean Loch, runda en udde och gå in på Laggan Avenue, en grävd kanal mellan Cean Loch och Loch Oich. Den första slussen låg bara ca 100 m in på Laggan Avenue. Det var egentligen en dubbelsluss, med två slusskammare i direkt följd, men båda slusskammarna var öppna samtidigt så vi fick gå fram till den främre kammaren direkt. Troligen var den sammanlagda slussningsnivån lägre än normalt. Slussvakten extraknäckade på Le Boat så det var bara att köra in i en öppen sluss. Vi märkte redan här hur vänliga och hjälpsamma alla var. Det är inte många gånger som slussvakterna hjälpt till med förtöjningarna i övriga Europa, men här var det normalt. Eftersom vi slussade uppåt var det bara att kasta upp förtöjningstamparna till slussvakten som la dem ett halvt varv runt pollarna och kastade ner tamparna till gastarna igen. Slussporten stängdes bakom och vattnet höjde sig sakta tills vi låg i nivå med kanalen. Slussporten för om oss gled upp och vi tuffade sakta ut på Laggan Avenue.

Kanalkanterna var mycket lummiga och pryddes av Rhododendron och Ginst, en sort som var taggig och kallades Gorse och en som liknade den Ginst som växer i Sverige. Klockan hade nu hunnit bli ganska så mycket och slussarna stängde vid 18-tiden och öppnade inte förrän klockan 8, så vi la till vid en brygga strax innan bron för väg A82 i slutet av Laggan Avenue. Vi hade fått reda på att det inte var lämpligt att lägga till vid andra ställen än vid de bryggor som sköttes av kanalbolaget och var avgiftsfria. Sjöarna var så djupa ända in till sjökanten att det inte gick att akterförtöja med ankare och strandbrinkarna var ganska så branta så det var svårt att hoppa iland. Men det var inte så långt mellan bryggorna och de flesta hade tillgång till färskvatten. Det fanns dock ingen landström, vår båt hade inte ens landströmsuttag, men det fanns en dieselvärmare ombord som kom väl till pass i den ”svala” natten, ca 10 - 12 grader. Dock tickade värmarens bränslepump irriterande hela natten.

Efter att ha smuttat på den nyinköpta whiskyn åt vi ett rejält kvällsmål, Anne och Kalle Scotlands nationalrätt Haggis som vi köpt i Inverness. Sedan var det lätt att törna in, mätta av alla intryck. På morgonen kollade jag varför värmarens bränslepump tickade så enerverande. Det visade sig då att bränslepumpen var fastplastad i skrovet och tickandet spred sig genom hela skrovet som i en fiollåda.

Söndag 5 juni. Så härligt att vakna i en koj igen. Det hade vi inte upplevt sedan vi tog upp vår Nimbus 26, Ellen, i Karlshamn i oktober 2015. Maggan och Kalle hade generöst erbjudit oss att ta den stora hytten med dubbelkoj, medan de själva trängde in sig i en lite mindre hytt med våningssäng. (Vårt förslag var att vi skulle byta efter halva tiden, men blev lätt övertalade om att det var enklare att inte byta). Emellertid visade det sig att den lilla hytten nog mest var lämplig för barn, så Kalle tog sitt bäddset och bäddade på soffan i salongen, där han kunde sträcka ut sig i sin fulla längd. Håhåjaja, life isn’t easy. Kalle är en tålmodig man och Maggan klagade inte heller så det fick bli så resten av veckan. Tack så hemskt mycket för det båda två!

Vi hade bestämt att dela upp hushållet så att vi tog hand om måltider, disk mm varannan dag. I dag var det Maggan och Kalles dag. Medan vi åt passerade några kanoter utanför och det kändes mycket pastoralt med morgonsolen glittrande genom lövverket och speglande sig i den blanka vattenytan. Efter en ordentlig frukost, av klass en bra bit över ”kontinental”, kastade vi loss och gled ut på kanalen och in under bron. Vi hade fått reda på att vår båt var så låg att vi inte behövde någon broöppning så vi tog oss försiktigt in under bron, med några decimeters marginal, och gick ut på Loch Oich, som är högsta nivån (32 m.ö.h.) på Caledonian Canal. Loch Oich är mycket avlång, inte mycket bredare än en flod, och här och där stack det upp några öar. Små inbjudande vikar, en gammal slottsruin, skogsklädda sluttningar och i fjärran högländernas bergstoppar med en och annan snöfläck kvar för sommarsolen att smälta.

Men vi lämnade de vackra högländska bergstopparna bakom oss ju längre åt NO vi kom. Eftersom Loch Oich inte är så djup som de övriga sjöarna så var den väl utprickad. Efter några timmar gick vi in på en ny kanal, den som sammanbinder Loch Oich och Loch Ness.

Efter att ha slussat ner i Cullochy Lock och Kytra Lock kom vi fram till den stora slusstrappan ner mot Loch Ness vid Fort Augustus. Slusstrappan består av fem slussar i rad. Efter att ha gått in i den första slusskammaren slussar man direkt in i nästa kammare osv. Slussen är en stor turistattraktion och bara det kan ju göra den mest vane slussaren nervös. Men slussen sköttes av van slusspersonal. De hjälpte till med tampar och gav instruktioner genom högtalare mm. Så det kändes mycket tryggt när vi hade studerat slussningen under några timmar.

Vi bestämde oss dock för att stanna över natten vid en brygga strax innan slusstrappan. Strosade runt lite, åt en god lunch, shoppade, studerade skotsk historia på ett litet museum, The Clansman Centre, tittade in på Caledonian Canal Visitor Centre, studerade Loch Ness mm. Men ingen Nessie så långt ögat nådde. I en båt som slussade ner stod en besättningsman i full "Highland Dress" med kilt och all mundering och spelade "Scotland the Brave" för fulla halsar på en säckpipa, medan de sakta gled ut på Loch Ness. Efter en god middag var det mycket att prata om medan solen sänkte sig över The Highlands i nordväst.

Måndag 6 juni. Trots att det var Sveriges nationaldag ägnades inte en tanke åt Sverige. I stället var vi helt inriktade på slussningen i slusstrappan med sina fem slusskammare ned till Loch Ness, med en nivåskillnad på drygt 12 meter. Loch Oich är som sagt högsta punkten på kanalen så på den här sträckan var det nedförslussning ända ner till Loch Ness. Nedförslussning är bra mycket enklare än uppför (mer om uppförslussning senare). Man lägger bara förtöjningstamparna, en i fören och en i aktern, ett halvt varv löpande runt en pollare och drar den tillbaks till båten. Man får absolut inte förtöja fast, då kan man bli hängande i tamparna utefter slussväggen då vattnet i slussen sjunker! Det är faktiskt inte så ovanligt, vi har sett några förskräckliga exempel! Om man gjort rätt så är det sedan bara att följa efter med tampen när båten sakta sänks ner i slussbaljan. När slussportarna är öppna halar man hem tamparna och kan tuffa iväg mot nya djärva mål.

Här på Caledonian Canal fanns ett antal pollare på övre slussplanet, men det är inte alltid fallet, speciellt vid höga slussar. Du kan bl.a. läsa mer om slussning på Kanalturs hemsida. Hela besättningen var nu spända av förväntan när vi på förmiddagen i vackert väder gick in i slussen. Anne och Kalle skötte förtöjningstamparna uppifrån slussplanen enligt instruktioner från slusspersonalen, medan resten av besättningen kunde njuta av allt ståhej i slussen. Vi var informerade om att hela besättningen skall ha flytvästarna på och att motorn skall vara avstängd i slussen. Ett halvt varv med tamparna runt pollarna och sedan var det bara att följa efter med tamparna när vattnet sjönk i slussen. Lugnt och utan problem. När slussportarna öppnades drog Anne och Kalle båten till nästa slusskammare och sedan upprepades samma procedur igen fram till sista kammaren där de fick hoppa i båten med sina tampar som vanligt ett halvt varv runt pollarna. När sista slussporten sedan öppnades var det bara att starta motorn, hala hem tamparna och glida ut ur slussen. Hela nedfarten tog en timme och en kvart.

Vi passerade det vackra gamla benediktinerklostret Fort Augustus Abbey och efter 200 meter var vi ute på Loch Ness. Klostret är nu ”varligt ombyggt” till ett flott hotell, The Highland Club. Det enda målet vi hade för dagen var att gå ut på Loch Ness just bara för ”att ha varit där”. Vi tog en lång tur men ärligt talat var det inget speciellt med sjön. Klart överreklamerad kunde vi konstatera efteråt, den minst vackra delen på hela turen tycker jag! Och inte skymten av det minsta monster. För säkerhets skull satte Kalle på en extra häftig ”monsterfluga” och jobbade hårt med flugspöt, men inte den minsta lilla abborre nappade.

Helt plötsligt började det blåsa upp från nordost och eftersom vi hade hört att sjön snabbt kunde bli ganska så krabb, så vände vi åter till Fort Augustus. Det kan bli ganska så långa väntetider för slussning, så vi förtöjde vid en brygga på kanalen strax innan slussarna och gick upp till byn och fyllde på matförrådet och shoppade lite innan det var dags att slussa upp.

Som jag nämnt tidigare är det betydligt svårare att slussa upp än ner. När vi väl kommit in i slusskammaren så låg ju pollarna en bra bit upp, onåbart från däcket. I obemannade slussar bör man därför skicka iland någon eller några besättningsmedlemmar före slussen, som man kastar upp tamparna till. Här var det dock full service med slusspersonal som instruerade och som tog emot tamparna när vi gått in i slussen. Eftersom det blåste rätt kraftigt akterifrån nu, blev vi informerade i högtalarna att kasta upp den aktre tampen först. När den var förtöjd kastade vi upp den främre. Detta för att vinden inte skall ta tag i aktern och vrida ut båten. Något att tänka på även i obemannade slussar.

Nästa problem kom när vattnet fylldes på i slusskammaren. Det kan bli ganska så strömt då, speciellt om vattenluckorna sitter i slussportarna. Här kom dock vattnet från botten av slussen, men var ändå rätt strid. Det fordrades mycket stor kraft att hålla in fören när det strömmade som värst. Väl uppe i första slusskammaren hoppade Anne och Kalle iland och tog hand om den fortsatta slussningen. De drog fram båten till nästa slusskammare, förtöjde ett halvt varv runt var sin pollare och sedan gällde det att hålla i när vattnet strömmade in. Jag förstod på Anne att det var riktigt jobbigt och det gällde att inte släppa ut fören för mycket för då blev det mycket tungt att hålla emot. Det är heller inte ovanligt att vattnet strömmar under båten och vänder vid bakre slussporten kommer bakifrån istället. Det gäller alltså att inte slappna av under hela slussningen.

Men efter ca en och en kvarts timme kunde vi slussa ut igen och besättningen kunde vila ut efter ett mycket förtjänstfullt arbete, medan jag styrde båten ut på kanalen. Vi mötte en del båtar som troligen var på väg mot Nordsjön, bl.a. en liten Brigg och en och annan bopråm (Living Barge). Nu var vi på väg tillbaks mot Laggan igen. Efter slussen i Kytra la vi till vid en brygga för natten. Kalle hade blivit lite förkyld under dagen och fått lite feber, så det var nog rätt skönt att gå och lägga sig efter middagen, som i brist på färsk fisk bestod av lax och pasta som vi inhandlat i Fort Augustus. Medan Maggan skrev vykort promenad Anne och jag bort och tittade på en gammal bro över floden Oich i närheten. Anne plockade en stor bukett blommor att försköna båten med. Det blev tidigt i säng den dagen.

Tisdag 7 juni. Vi vaknade utvilade i strålande väder. Återigen en felaktig väderprognos alltså, som vi blev tacksamma för. Vi fortsatte söderut och slussade i Cullochy Loch, nu uppför utan problem och gick ut på Loch Oich. Eftersom vi saknade en del förnödenheter gick vi in till en flytbrygga i södra delen av Loch Oich. Där fanns det enligt turistbroschyren en liten lanthandel, the Lochside Larder. Sortimentet var betydligt mindre än hos en bensinmack i den svenska ödebygden så vi hittade inget vi behövde, men Kalle och Maggan bjöd oss i alla fall på en god glass. I viken låg en rikt blomsterdekorerad ombyggd fiskebåt , kanske ett sommarställe med miniträdgård.

The Well of the Seven Heads. Intill bryggan stod en bisarr obelisk, krönt av en hand som höll en kniv från vilken sju avhuggna huvuden hängde. Monumentet har en mycket blodig historia. Den 25 sep 1663 höggs klanhövdingen Alexander MacDonald (MacDonel) och hans bror till döds av rivaler i deras egen klan. Två år senare, utfärdade riksrådet i Edinburgh ett ”letters of Fire and Sword” mot de sju mördarna. En annan medlem av de mördades familj, Iain Lom (Bald John på engelska), fick då fritt fram att hämnas morden genom att lagligt låta sina män döda och halshugga de sju mördarna. På väg till Invergary Castle, där Lom skulle visa upp de dödades huvuden för den nya klanhövdingen, stannade han till vid stranden av Loch Oich och tvättade huvudena så att de skulle se presentabla ut. Sedan dess har platsen kallats för Tobar nan Ceann, som är Gäliska för Well of the Heads. 1812 byggde klanen McDonell obelisken för att minnas både brottet och metoden för att skipa rättvisa.

Anne plockade en vacker bukett vilda blommor och efter lunchen vid bryggan och en stunds siesta stävade vi vidare åt sydväst. Vi passerade åter Laggan Avenue och Laggan Loch. Nu var vi ute på Loch Lochy, i mitt tycke den vackraste sjön, men det är svårt att beskriva med ord, helst bör man uppleva det i verkligheten. Nu blev vyerna mer magnifika ju längre vi kom åt SV. Sjön ligger i den bergiga delen av Great Glenn-förkastningen, med fantastiska vyer upp mot bergen i "the Higlands". På bergstopparna skymtade snö och sluttningarna var översållade med Rododendron och Ginst i full blom. I södra delen av Loch Lochy låg en stor fiskodlingsanläggning som man inte skall trassla in sig i.

I sydvästra änden på sjön gick vi in på den sista grävda kanalen som sträcker sig från Gairlochy till Corpach, som är förbunden med Atlanten via en djup fjord. Det hade börjat duggregna så vi stannade för natten, strax efter Gairlochy Bottom Lock vid inloppet i kanalen.

Onsdag 8 juni. Det hade slutet regna, så efter frukost och en skön dusch vid slusskontoret gick vi på kanalen fram till Neptune’s Staircase, en slusstrappa med 7 slusskammare, där vi la till för natten vid en flytbrygga strax innan slusstrappan. (Efter slusstrappan var det bara en kort sträcka fram till Atlantslussen vid Corpach, men ut på Atlanten ville vi inte). Även kanalen var kantad med, träd, ginst och andra buskar. Bergen i the Higlands skymtade fram här och där mellan träden. Det fanns gångvägar på sidorna, som antagligen använts för att dra de gamla segelpråmarna genom kanalerna med hjälp av hästar och oxar (och kanske människor). Vi mötte en del cyklister och många vandrare promenerade och hälsade glatt när vi passerade – Lovely day! eller Madainn mhath! (god morgon på gäliska). Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg med sina 1 344 meter, visade sig från sin bästa sida. Ofta går det inte att se toppen alls p.g.a. molnen, men nu visade den sig i det fina vädret.

Vi letade oss fram till Co-op supermarket några km nedanför slusstrappan och fyllde på matförrådet. På vägen såg vi en glad 'skolpolis' som inte är så vanlig i Sverige, men som vi sett tidigare utomlands. Vi var nu rätt hungriga så på "hemvägen" till båten hittade vi en liten pub, där Anne och Kalle åt varsin portion haggis med rotmos. De påstod att det smakade ganska så gott, ungefär som pölsa, och då kom jag att tänka på en gång när vi fick pölsa i skolmatsalen och en av kompisarna tittade med avsmak på maten och utbrast, "Har jag ätit eller ska jag äta?" På vägen tillbaks kunde vi också betrakta den långa slusstrappan nerifrån.

När vi skulle fylla på kylskåpet upptäckte vi att det inte var tillräckligt kallt. Vi kollade strömbrytare, säkringarna mm, men allt verkade helt, utom kylskåpet. Vi ringde då till basen i Laggan och efter en del väl valda frågor kom serviceteknikern på att det måste vara förbrukningsbatterierna som var urladdade. Efter ca en timme dök han upp och monterade två nyladdade batterier och sen startade kylskåpet utan problem.

Vi hade sett att det låg en järnvägsstation i slutet av slusstrappan. Så på kvällen undersökte vi om det fanns något trevligt utflyktsmål med tåg – och det fanns det. Det gick tåg från Fort William till Mallaig, ett litet fiskesamhälle norrut på Atlantkusten. Antingen kunde man åka med gammalt ångdrivet tåg, The Jacobite, eller med det ordinarie tåget. Ångtåget finns med i böckerna och filmerna om Harry Potter, men kallas då The Hogwarts Express. Eleverna på magiskolan Hogwarts tar tåget till och från skolan vid terminsstart och terminsslut samt vid skollov etc. Vi beslutade oss för att nästa dag ta en buss in till Fort William och därifrån ta det ordinarie tåget. Vi kände inte för att betala 20 pund extra per person för att åka i ett gammalt rykande tåg.

TågkartaTorsdag 9 juni. Vi stack iväg direkt efter frukosten med sikte på Mallaig. Det låg en busstation vid nedre slussen i slusstrappan. Efter lång väntan kom bussen och tog oss in till Fort William, ca 10 km bort, och efter en liten rundtur i byn och besök på West Highland Museum letade vi oss fram till tågstationen. Det gamla ångtåget, the Jacobite, stod inne, men vi hade bestämt oss för att ta samma väg med ett vanligt tåg. Det var upplevelsen vi var ute efter och i reklamen stod det: "The greatest railway journey in the world." Så vi förväntade oss något exceptionellt. Och det var det. Vi har inte varit med om något liknande sedan vi tog Bergenbana mellan Oslo och Bergen. Järnvägen slingrade sig utefter atlantvikar, in i dalar i högländerna, på fantastiska broar över raviner och floder. Bland annat åkte vi över Glenfinnan Viaduct som fanns med i en scen i en av filmerna med Harry Potter (Bl.a. den med den flygande bilen om någon sett filmen). Vi tog massor av fotografier, men kvalitén blev inte så bra genom tågfönstret så här kommer en länk till en film från resan på YouTube istället: https://youtu.be/ncaWS0j765U.

Här och där stannade tåget till vid små stationer med exotiska namn som Corpach, Loch Eil Outward Bound, Lochailort, Arisaig, och Morer, innan vi efter en dryg timme hamnade i Mallaig. Mallaig var väl inte i sig något speciellt, en typisk liten turistisk fiskeby. Det som skilde var att det var 4 meter skillnad mellan ebb och flod. När vi var där var det ebb och många båtar låg på botten och vilade sig. Det fanns gott om skal från kammusslor (scallops) i hamnen och jag vadade ut och hämtade ett vackert exemplar till Anne och ett till Maggan. Efter att ha ätit en god lunch på fish and ships på en mysig restaurang återvände vi på denna fantastiska järnvägstur.

Vi klev av i Banavie och vandrade upp bredvid slusstrappan. En andmamma med 14 ungar hade förvirrat sig in i slussarna och det pågick ett intensivt räddningsarbete för att få änderna ut i det fria. Med hjälp av ett stort flytande rep som drogs över slussen, lotsade slusspersonalen de små dunbollarna motvilligt ut ur slussarna, ivrigt påhejade av oss och några andra turister. Efter stor möda och mycket besvär lyckades de med detta och andmamman simmade raskt in i en liten vassrugge följd av de pipande ungarna. Det var inte första gången sa den vänlige slusskaptenen när vi berömde deras tålamod.

När vi kollade väderleksprognosen såg vi att det skulle blåsa upp ordentligt från nordost nästa dag, så vi bestämde oss för att börja återfärden efter lunchen. Det höll på att gå riktigt illa när vi skulle passera under svängbron vid Moy. När vi hade gått t andra hålet var bron öppen, men nu var den stängd. Jag bedömde dock att det skulle vara möjligt att ta oss under den. För säkerhets skull gick jag in med knapp styrfart. Mitt under bron kom det dock en "körare" och vi började driva i sidled, där bron var som lägst. Så jag drog på lite gas och hörde hur något skrapade mot bron. Som tur var, var det bara ställningen till livbojen på hyttaket som skrapade mot och det blev inga märkbara skador. När vi närmade oss Gairlochy Bottom Lock började det regna så vi la till för natten vid väntebryggan innan slussen. Hur skulle det bli att passera Loch Lochy i oväder och rak motvind som betyder höga vågor? Skulle det bli storm med meterhöga vågor och ingen sikt? Kanske råkar vi på sjöodjuret?

Fredag 10 juni. Det blev ingen storm, och inga höga vågor, och inget sjöodjur, och inget skeppsbrott eller andra hiskeliga händelser att berätta om, och det är vi mycket glada för även om det skulle göra den här loggen lite mer spännande. Men nu hade det blivit skotskt ”normalväder” som vi hade hört talas om. Det vill säga, ett intensivt regnande. Så vi slussade ut på Loch Lochy och nu fick vi uppleva Great Glenn ur ett helt annat perspektiv. Molnen gick så lågt att bara nederdelen av bergssluttningarna syntes. Det kändes instängt och grått och vi förstod att vi hade haft tur, eller vad det nu var, att vi de andra dagarna haft så fint väder. Men bergssluttningarna var översållade av Rhododendron som växte helt vilt i sådana mängder att det hade blivit ett stort ekologiskt problem i Scotland. Denna vilda art, rhododendron ponticum, ”förädlades” en gång I tiden av Victorianska trädgårdsmästare. Den är en mix av spanska och nordamerikanska plantor, utvecklade för att klara Scotlands hårda klimat. Dr James Fenton, ekolog vid the National Trust for Scotland skriver på deras hemsida: »It is probably the biggest ecological issue for Scotland. It kills woodland by stopping trees setting seed. It destroys peatlands (torvmossar), with mosses, ferns (ormbunkar), insects and the animals that eat them driven out.«.

Vi tog oss i alla fall fram över sjön i lugnt tempo och hamnade så småningom hos Le Boats bas i Laggan. Resten av dagen ”softade” vi, läste, skrev vykort och umgicks i största allmänhet som man gör en regnig dag. Efter middagen på rostbiff med potatis och Sofrito (cubansk salsasås) började vi så smått städa båten invändigt.

Lördag 11 juni. Vi skulle lämna båten senast kl. 9, så efter frukosten plockade vi ihop våra tillbehör och stuvade in dem i bilen. Slutstädandet gick som en dans och under tiden kom en tekniker och fyllde på full tank diesel (60 liter). Flytvästarna lämnades in och bränslet betalades, d.v.s. vi clearade det vi betalt i förskott mot den verkliga kostnaden. Vi fick lite information om att båtfirman var agent för Le Boat och även hyrde ut egna segelbåtar som vi gärna fick ta en titt på. Men vi hade planerat att ta oss runt med hyrbilen och kompassen ställdes in mot fiskebyn Oban och ön Mull på den skotska västkusten. Men det är en annan historia.

Resumé. Vänliga och språksamma människor, fantastisk natur, inte bara kanaler utan även vackra sjöar, som gav de vackraste vyerna, var några av de positiva upplevelserna i sammanfattning. Jag vill också tacka Maggan och Kalle alla trevliga stunder tillsammans och er positiva inställning. Det är väldigt viktigt att man känner sina reskamrater innan man tränger ihop sig på en liten båt. Vi har varit ute på flera lyckade turer med hyrbåt och det har alltid fungerat bra tack vare detta råd.

Per Abrahamsson